Föreläsning om fiskar och fiskindustrin

Igår var det dags för vår föreläsning om fiskar och fiskindustrin, vilken ingår i vårens föreläsningserie. Lena Lindström, etolog, djurrättsaktivist och tidigare anställd på Djurens Rätt, kom och berättade för oss om fiskar och situationen för fiskarna som fiskas ur havet eller odlas för att bli mat, för de som säljs som akvariefiskar och för de som fiskas upp för ”nöjes” skull. Det blev några mycket lärorika timmar och jag tror inte att jag var ensam om att få ett flertal aha-upplevelser. I det här inlägget tänkte jag berätta lite om vad föreläsningen lärde oss om fiskar och hur de fungerar.

Lena började med att berätta att det i världen finns omkring 20-30 000 fiskarter och att man när man pratar om fiskar ska vara medveten om att olika fiskarter biologiskt kan skilja sig väldigt mycket från varandra. En fiskart kan vara lik en annan lika lite som en näbbmus är lik en elefant. Det är lätt hänt att man pratar om fiskar som en enda typ av djur så därför kan detta vara bra att ha i tankarna.

Till skillnad från många andra djur är det få människor som reagerar när en fisk behandlas illa. De flesta tvekar inte att ta med sina barn på en fiskeutflykt, men ingen skulle komma på tanken att fånga ekorrar på samma sätt, även om lidandet för djuret är detsamma. Lena förklarar att mänsklighetens brist på empati för fisken enligt forskning tros härstamma ur att fiskar saknar de anletsdrag och det utseende som vi känner igen. Vår empati finns för att vi ska kunna skydda våra spädbarn, och därför känner de flesta av oss lättare för ”gulliga” djur som sälar än vad vi gör för fiskar. (Detta förhållande kan man förstås ändra på med lite fakta, vilket jag återkommer till strax!)
Många brukar föreslå att en orsak till att människor inte bryr sig om fiskar är för att de inte skriker/ger ifrån sig några ljud. Men Lena berättar att fiskar visst kommunicerar med ljud, men att de gör det i vattnet och att vi därför inte kan höra dem.

Varför ska vi bry oss om fiskarna då? Jo, det är bevisat att fiskar precis som däggdjur (däribland människor), fåglar och andra djur kan känna smärta. Fiskar uppfyller de i forskarvärlden erkända sju kraven för att man ska kunna känna smärta (Centralt nervsystem, nerver som registrerar smärta (nociceptorer), kopplingar mellan centralt nervsystem och noceptorer, receptorer för opidoider (smärtstillande), undvikande av smärtsamma stimuli, beteendet påverkas av smärta, beteendet vid smärta påverkas av smärtlindring). Forskaren Lynne Snodden har genom sin forskning på regnbågsöring betytt mycket för kunskaperna om fiskars smärtuppfattning (tråkigt nog skedde detta genom plågsamma djurförsök, själv kan jag inte låta bli att undra hur det går ihop?). Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten erkände år 2009 att fiskar känner smärta i följande uttalande:

”The balance of evidence indicates that some fish species have the capacity to experience pain”.

Lena tar vidare upp flera exempel som visar på att många fiskar har långt mer större förmåga att minnas, samspela socialt med andra fiskar och tänka logiskt än hur den allmänna diskursen brukar låta (och, det måste jag erkänna, vad jag själv trott). Bland annat så berättade hon om relationen mellan putsarfiskar och deras ”kunder”. Putsarfiskar är mindre fiskar som livnär sig på att simma in i, och rengöra större rovfiskars munhålor. Rovfiskarna känner mer på att låta putsarfiskarna hålla dem rena, än på att äta dem, så därför låter de putsarfiskarna vara.
Förhållandet mellan putsarfiskar och rovfiskar bygger på ett mycket avancerat system. Putsarfiskarna håller till på olika stationer vilka besöks av rovfiskarna. Många av putsarfiskarna har stammisar, medan andra rovfiskar växlar mellan olika putsare. Forskning har visat att putsarfiskarna behandlar sina stammisar sämre än de som är tillfälliga eller nya. Kommer det en ny rovfisk är det viktigt att sköta sig, medan man kan passa på att ta en extra munsbit, av det i munnen som är rent och fint, om det är en gammal ”kund”. Man har också visat på att putsarfiskarna ibland förstör för varandra genom att simma till någon annans station och behandla en rovfisk dåligt, allt för att själv få fler rovfiskar till sig själv.

Det är på ett sätt skrämmande att få klart för sig hur lite man har vetat om fiskar, men samtidigt väldigt roligt att få lära sig mer om dessa (tycker jag plötsligt) spännande djur. Men oavsett hur ”smart” ett djur är, är det förstås förmågan att lida som faktiskt räknas. Nu känner jag mig full med argument och redo att möta alla som har föreställningen att fiskar och grönsaker, det är ju typ samma sak.


Länktips om man vill veta mer:

Djurens Rätts rapport om fiskar och fiskindustrin; ”Under ytan”. (Scrolla ned en bit på sidan)

En kul sida där man kan se filmer på akvariefiskar som tränats till att göra olika tricks. Fiskarna har tränats med positiv förstärkning i form av godsaker.

PETA:s kampanj Sea Kittens.

/ Tove